Kiddo nr. 2

Till er som gillar förlossningsberättelser, eller till er som helt enkelt bara vill veta hur min andra unge kom till världen, här kommer storyn! 

Precis som när jag var gravid med Affe, hade vi den briljanta idén att besöka badhuset. Denna gången i Skene för att åka rutschkana med ungarna, istället för att beta av bröstsim på arenan i Borås. 

Jag hade två dagar tidigare testat den såkallade "förlossningsdrinken", men som tyvärr bara resulterade i förvärkar. När vi nu var på badhuset tyckte jag att förvärkarna gjorde ondare och jag försökte klocka dem redan på ditvägen, men kände att de var för mesiga och med mellanrum på 8-9 minuter. Jag kämpade mig igenom plaskande med barn och ett sjuhelsikes krig med en övertrött Affe som vägrade lämna badhuset och skrek sig blå helt offentligt för att få stanna kvar. 

Systern som var med ville åka och leta tyger efter badet, men med en konstant stenhård kula på magen och efter kriget med Affe, ville jag bara hem. Tack gode gud somnade han i bilen och jag kunde värma min stackars vetekudde och låtsas som att min Ipren skulle hjälpa när jag väl nådde soffan. 

När jag låg där klockade jag värkarna igen, som nu varierade mellan 4-7 minuter emellan. Visst sög det till i magen, men det var först när jag gick på toa och kände igen "symptomet" med färskt blod i toan, som jag förstod att det kanske var dags att ringa förlossningen. 

Jag märkte själv att jag lät gråtfärdig när jag försökte förklara att jag kände igen allt sedan förra förlossningen. Jag vet inte varför egentligen, det gjorde inte så jävla ont och jag var inte ledsen egentligen, jag tyckte nog mest att det var jobbigt att berätta för någon hur jag kände. Hursomhelst fick vi åka in på koll, vi lämnade Affe hos barnvakten och var inte på förlossningen ca 1h senare. 

16.49 hade en kvinna skrivit in oss och till min lättnad fick jag samma BM som jag tidigare halvgråtit för i telefonen. När hon skulle kolla hur långt jag kommit så tittade hon på mig och sa halvskrattandes "det var komiskt att du kände igen dig från förra gången, fast nu är det nog 9cm" (jag var öppen 7-8cm när jag kom in med Affe). 

Sen fick vi vårt rum och traskade runt en timma, de sa att vi inte behövde ta vattnet än iom att både jag och bebis mådde bra och det inte var någon stress. Jag kände mig lite som en queen när jag fortsatt kunde neka lustgasen, det var nog lite i hopp om att den skulle hjälpa mer när det väl var dags att klämma ut ungen. 

Strax efter 18 var jag helt öppen, förutom en liten kant, så de tog hål på hinnorna och satte en elektrod på bebisens huvud. Fruktansvärt obehagligt när han rörde på sig, då det kändes som att någon metade (och fick napp) mellan benen på mig. Jag fortsatte neka lustgasen eftersom värkarna kändes precis som innan de tog hinnorna, men jag förvarnade också båda barnmorskorna att jag troligtvis kommer trycka på knappen och gråta om 2 minuter. 

Därefter beslöt jag mig för att hoppa ur sängen för att något skulle hända, då min BM sa att vi nu bara väntar på krystvärkarna. Sagt och gjort, det var då vattnet började sippra och jag kom på den briljanta iden att gå på toa. När jag väl var inne på toaletten, insåg jag att det kanske inte var någon bra idé ändå, eftersom att det skulle komma fostervatten överallt. Jag beslöt mig för att traska ut till sängen igen och när jag stod precis bredvid den, kom den där jävliga känslan, krystvärkarna. 

Vi tryckte på knappen och jag fick lägga mig i sängen med lustgasen tillslut. Min BM påminde mig om att vara tyst för att spara energi, samt att inte krysta när huvudet skall ut, utan lyssna när hon ber mig vara stilla. Självklart blev jag lite smått irriterad, då jag visste att inget av det skulle vara möjligt, utan än en gång skulle man ligga där och råma som en ko. 

Därefter följde en halvtimma av känslan att jag sket ner mig, blandat med känslan av att det absolut inte kommer gå (vilket jag säkert sa hundra gånger då också). Krystvärkarna kändes sjukt korta och jag hann liksom aldrig ta i, innan värken tog slut. När min BM då hela tiden sa "lite till, lite till", kändes det helt hopplöst, trots att en av dem hämtade olivolja (?!) för att ungen lättare skulle glida ut. Det är lite som att bajsa, utan att vara bajsnödig, helt orimligt! 
 
Till slut säger hon att pulsen börjar gå ner lite på bebisen och att det är därför hon tjatar om att jag ska trycka mer. Vilket i mina öron låter som "ungen måste ut nu, annars dör den". Så när nästa värk kommer trycker jag för hela mitt liv och sen hör jag min BM säga "Erica, nu har du ingen värk längre va? Men du trycker ändå?". Just då hade jag inget bra svar, jag bara fortsatte trycka trots att det sved och gjorde så in i helvetes ont, allt för att ungen skulle komma ut hel och vid liv. 

Till slut gled kalven ut och började gallskrika, hon höll upp en bebis och la den på min mage  För mig var den sjukt liten, nästan obefintlig! Men när båda barnmorskorna himlade med ögonen och sa "nja, snarare 4100g", låtsades jag som ingenting och var nöjd med min pyttelilla skatt. Jag kom även på att ingen sagt vad det var, så jag fick själv fråga om det blev en lillebror eller inte. Ingen sa något, men den ena barnmorskan vände på bebisen och man såg den lilla minipungen direkt. 

SÅ kom lillebror till världen, lilla Ebbot på 4155g och 54cm, klockan 19.01, den 17/1 2020. 

En snabb, relativt smärtfri och i övrigt BRA förlossning. Moderkakan kom ut MYCKET enklare än med Affe, denna gången behövde jag bara trycka till lite så var den ute. Sen fick jag två yttre "skrubbsår" som behövde något stygn, men inget märkvärdigt. Däremot gick det inte att bedöva, så jag fick helt enkelt bit ihop och låtsas som ingenting och njuta av min bebis istället. 

Dagen efter hämtade vi storebror hos kusinen och vi är nu hemma. Alla mår bra och vi kämpar på med sömnbristen, precis så som det ska vara. 
 
Ha det bäst. ❤
 

Min ocensurerade förlossning.

Idag är det två månader sedan jag blev mamma till min lilla Alfons och vad passar bättre då än min förlossningsberättelse?
 
2017-02-10
Dagen började som vanligt, jag vaknade upp lika trött som alla andra dagar under denna graviditet. 
Men just denna dag slapp jag komma på en bortförklaring för att slippa gymmet, då systern bjöd med mig på simning. Innan vi landade på simarenan var vi iväg och köpte garn, eftersom jag bestämt mig för att jag skulle knåpa ihop en virkad giraff som Knodden skulle få när han väl föddes

Efter 1000m i en pool satte vi oss på Viskan vid 15.15 för att käka lunch ihop. Jag hade ändå lite mensvärk då och skämtade på vägen dit att jag absolut inte kunde ringa sambon och erkänna det, för då hade han säkert varit på förlossningen före mig, trots att det bara var lite mensvärk.
Visst kändes värken, men eftersom jag aldrig haft riktig mensvärk, så satt jag mest och beklagade mig för alla stackare som har det varje månad. 

När vi hade käkat drog vi oss hemåt och jag bjöd med systern på lite te och glass, mest för att jag ville ha hjälp med virkningen. Jag hade helt glömt av hur man gjorde och när man var höggravid och det sög ännu mer när man fick en sammandragning, var inte tålamodet på topp. Till slut värmde jag ändå en vetekudde och la under magen, för det gjorde ju ändå lite ont. Efter fikan skulle syrran åka hem och jag fick allt sätta mig med "giraff-fan" själv.

17.30 ungefär, gick jag på toa och kände mig lite lätt bajjenödig. Allt gick som smort tills jag skulle torka mig och då inser att jag kissar blod.Lite lätt panikslagen tvingar jag mig själv att ringa förlossningen, då jag aldrig skulle förlåta mig själv om det hänt något med knodden, bara för att jag inte vågar ringa ett samtal. 
Hon frågade hur mycket blod det var och sa sedan att det kan vara bristningar i slidan, eftersom jag haft så mycket sammandragningar (det jag trodde var mensvärk). Jag skulle ändå få komma på kontroll efter 30 minuter, mest för att lugna mig och för att jag skulle få höra knodden hjärta. Jag sa till Ossian att vi var tvungna att åka och att vi för säkerhetsskull skulle ta med förlossningsväskan om något hände.Lite smått panikslagna slängde vi ner det sista i väskan och tog med babyskyddet ner till bilen.

Väl på motorvägen kom jag på mig själv med att "klocka" mina sammandragningar och inser då att det faktiskt var tre stcken inom loppet av nio minuter. På parkeringen skulle man försöka tänka hur länge man skulle vara där, samt om man skulle lämna förlossningsväskan i bilen eller inte.
Vi lämnade väskan och fick komma in till väntrummet, då förvarnande jag familj och närmsta vännerna att vi var på förlossningen för att kolla varför jag kissade blod. 
 
18.15 fick vi komma in till en tjej som satte på elektroder på magen, det var först då som vi fick höra att knodden var vid liv. Där fick vi sitta och snapa/spela candy crush i 30 minuter innan tjejen kom tillbaka. Då fick man ändå lite ondare i magen och vi satt och kollade "styrkan" på sammandragningarna på en monitor, vilket var rätt fascinerande faktiskt. 
Allt såg i alla fall bra ut och vi skulle få träffa en gynekolog härnäst. På vägen dit sa Ossian att det var bäst att han körde mig till Lisa ikväll och att han skulle ha bilen om något skulle hända. Tanken var nämligen tjejkväll den fredagen, inte förlossningen.

Jag satte mig i den äckliga gynekologstolen som jag bara hatar mer och mer för varje gång.
Tjejen börjar känna efter och är tyst till en början, innan hon utbrister "Jaha, grattis, du har varit duktig du, redan öppen 8cm". För mig sa det ingenting, jag hade inte en aning om jag skulle få en kalasstor binda och åka hem igen, eller om vi skulle föda barn. 
 
Först när vi gick i korridoren och de frågade om vi ville ha äppeljuice eller hallonsaft på vårt rum, frågade vi om vi kanske skulle hämta förlossningsväskan nu. "Det är nog en bra idé" fick vi som svar. 


Jag fick på mig en sjukhusskjorta, ett par nättrosor och tackade guudana för att jag kommit ihåg att ta med en hårtoffs. Sen gick tiden så jäkla fort, jag var på toa ibland, vandrade omkring lite i rummet, pillade med telefonen och fösökte "gå bort" värkarna så gott det gick. 

20.30 ringde vi på den populära "signal-knappen", just då kände jag att jag behövde NÅGOT mot smärtan, så då tog vi till lustgasen. Därifrån blev jag sängliggandes resten av kvällen, dels för att ha nära till lustgasen, men också för att man lite hade gett upp att det skulle gå att "gå bort" smärtan. Timman som följde var det blandade känslor, jag kommer ihåg att första "dragen" i lustgasen var sjukt obehagliga. Jag kände mig stenpackad och det var som att sitta på kvart i tre-bussen hem helt ensam och hata sitt liv för att man drack alldeles för mycket.. Nästa sekund grätt jag, sen satt jag och åmade mig för Ossian att jag inte ens visste varför jag grät. För jag var bannemig inte ledsen iaf och så jäkla ont gjorde det inte att jag ville gråta. 

21.30 kom vår första sköterska in, DÅ hade jag ont! Jag låg där på min brits och grät, denna gången av smärta. Hon skulle säga hejdå och önska mig lycka till för att det var skiftbyte. Innan hon gick kände hon efter "hur läget var" och ville lugna mig med att säga att jag var helt öppen och att jag hade varit sååå himla duktig. Det lugnade mig inte ett skit, för inte fan var det någon unge påväg ut och jag hade ondare än någonsin. 

Efter ett tag, jag kommer inte ihåg tid, så kom sköterskorna in och sa att de skulle ta vattnet, eftersom det fortfarande inte gått av sig själv. Det var en sådan sjuk känsla, som att det bara kom så jäkla mycket asvarmt kiss överallt, som verkligen bara "släppte". Därefter gjorde värkarna kalasont och jag klagade för att jag ville ha något mot det, men det enda som fanns hjälpte bara mot mage och rygg och jag ville ju bli av med trycket neråt. Så det var bara att kämpa på med den stackars lustgasen som inte hjälpte ett skit, utan som mest fick mig att tänka på annat, då jag fokuserade på att trycka masken så hårt mot ansiktet som jag bara kunde.  
 
En stund därefter frågade jag vad sköterskorna trodde, om det blev bebis idag eller imorgon, så att jag skulle ha något att utgå ifrån. Inget vettigt svar där, "det kan man aldrig veta". Så jag frågade istället vad fan vi väntade på om jag var helt öppen och de redan tagit vattnet, vad väntar man på då liksom?
Då fick jag veta att han inte var tillräckligt långt ner, så jag var tvungen att ändra ställning och flytta runt i sängen för att han skulle dimpa ner i brevinkastet så att säga. 
Först låg jag på vänstersidan, med benet i ett "gyn-stöd" eller vad man kallar det, sjukt skönt var det, för då gick det mycket längre tid mellan värkarna, så jag fick chansen att vila. Men det ville sköterskorna såklart inte, utan jag tvungen att ändra till rygg igen, sen högersidan. Jag kommer ihåg att jag till och med bad snällt om att få ligga kvar på vänstersidan, för att det var så jäkla skönt att vila. För det som var jobbigast med hela förlossningen var nog fan att aldrig få "vila", det var bara värk på värk i slutet, man pallade liksom inte. Man kastade munnen till och från den där jäkla lustgasen som jag redan hatade, men som man ändå behövde. Redan efter första andningen i den hade jag sagt till Ossian att han skulle kolla på den där monitorn som mätte värkarna och säga till mig varje gång den började släppa, så att jag inte skulle dra lustgas i onödan.
 
Till slut var det "dags", jag låg där och försökte bajsa ut ett hårt bowlingklot genom en vägg kändes det som och då fick jag inte ha lustgasen längre heller, kul. Efter ett tag bad sköterskan mig att "stanna upp", inte krysta eller så, utan bara vara. Det gjorde ont som fan, jag skrek att jag inte klarade av det och Ossian har i efterhand sagt att jag halvt hotat personalen för att jag hade så ont. "Det är bra att han ligger och tänjer ut lite" sa tanten, öh jaha, men jag dör här...

Sedan sa hon något om ifall Ossian sett huvudet än, han svarade att han hade sett massa hår bara, så ja nog var det huvudet som var halvvägs ute och "tänjde". Två tryck senare kändes det precis som när man ser en kalv slinka ur en ko på tv, helt sjukt. Han bara "flöt ut", min lilla grabb. Eftersom han låg kvar där nere och började skrika strax efter att han kom ut insåg jag att allt var lugnt, eftersom ingen tog han och sprang. Den sjuka känslan att få upp något varmt, blött och slajmigt på bröstet, men ändå så fantastiskt att man bara vill pussa på det. Så känns det att ha en kladdig son vid halsen. Då ville man bara vara där och bara va, men självklar var det inte ver då, nej då skulle moderkakan ut direkt. Dock satt den fast, så trots den obligatoriska sprutan i låret och fem obehagliga tryck på magen hände inget mer än att det forsade ut blod. Efter en kvart sa sköterskan att vi skulle göra ett sista försök, innan vi tog en spruta till. Jag samlade kraft och tänte att "nu trycker jag bara allt jag har", för inte fan ville jag ha fler sprutor. Så med mina sista krafter och ett tryck på magen kom även moderkakan ut. Hon torkade av den och skulle visa upp "livets träd" för oss, men jag unde inte varit mer ointresserad, jag hade en perfekt bebis att kolla på, inte fan ville jag se en avdankad mörkröd platta med nervtrådar på..

22.47 blev hans födelsetid, så i det stora hela hade jag en drömförlossning, allt gick snabbt och smidigt, visst hade man ont, men det räknade jag ju med sedan länge. Det tog dock ett tag för lillkillen att hitta tutten, eller ja, han hittade dit, men nådde liksom inte runt sina tjocka kinder för att ta den. Men när han väl hittat "hem", sög han på samma tutte konstant i närmare en timma, tills mamma fick en blodblåsa på tutten. Under tiden hann man bli ihopsydd och "fixad", vilket också var sjukt obehagligt. Nu när man väl presterat så mycket, skulle man få bedövningssprutor och gele och allt va de sputade på. Jag kommer ihåg att sköterskan drog åt tråden i slutet och då kan det ha slunkit ut ett litet hot där med, men det förtjänade hon säkert då.. Jag fick sy de "inre blygdläpparna", men det var allt, så jag får nog vara rätt nöjd.
 
Vi låg på förossningen i ett par timmar, fick våra "välkommen till världen-mackor" och hann landa lite innan vi fick åka rullstoll till patienthotellet där vi fick vårt rum vid 03.15. Alla var så himla fina på förlossningen, berömde och sa hur himla bra man var hela tiden, hoppas jag får samma "tanter" nästa gång!

Därefter följde en panikslagen natt utan sömn, båda låg vakna och vi tände lampan för minsta lilla ljud knodden gav ifrån sig. Man var så rädd för allt, jag har ju aldrig haft barn innan, hur gör man liksom, ska ingen visa mig? 
Vi vågade inte ta på honom kläder för att han kunde gå sönder och redan efter en natt satt jag i tårar för att man inte lärt sig amningen riktigt än.
 
Det finns mycket man inte vet än, men ändå dubbelt så mycket man har lärt sig hittills. Kanske kommer det fler inlägg, kanske får ni veta mer om vårt lilla familjeliv. Men hittills får ni nöja er med denna roman.
 
2017-02-10, Knodden, 4160g & 54cm.
2017-04-10 Alfons Nero Aldenbring, 6280g & 63,2cm.
 
Kanske märks att han har långa föräldrar, men han är ändå min lilla sparv.. :)


SONS-morgon!

Har vaknat på tok för tidigt, var pigg vid 04.55, men börjar inte jobba förens vid 12. Min "man" åkte till jobbet nu vid 6, så jag är ensam kvar!
 
Tankarna vandrade mot gymmet, men hjärtat tog en tripp till soffan och SONS... Jag sa till mig själv, "träna efter jobbet, du slutar ju ändå vid 18 och sen somnar du gott." Jag vet att jag ljög, men jag får skylla mig själv som gick på det. Inte en chans att jag kommer träna efter jobbet, men det känns ändå lite bättre att jag faktiskt "tänker" göra det. Då har jag inte lika dåligt samvete nu när jag parkerar mig i soffan.. :) 
 
Hur som helst, ni ska få en snabbresumé på mitt liv nu och i framtiden. Jag jobbar fortfarande kvar på viskan, jag är inte singel numera, jag ska bli moster i sommar, jag fyller 21 år på lördag och jag skall flytta den första maj. Det som hänt hittills i år är endast några äventyr (Lager157, Gekås, Avicii i Sthlm...), sen har jag ju sagt upp lägenheten som en förberedelse på det nya livet. ;)
 
Vi ses i mataffären! :)
 

Fantastiska tider.

Ett nytt år har invigts och hittills har jag skött det rätt bra. Min nyårsafton inleddes med jobb, innan det var dags för själv firandet. jag måste säga att det var en helt fantastiskt kväll/natt! Vi gjorde den obligatoriska trerättersmenyn, lekte lekar och lät alkoholen och raketerna rulla på. Detta året bosatte jag mig med 13 av mina närmsta vänner i ett hus ute på "vischan" i Ljung, fria som fåglar festade vi halva natten, precis som man ska. 
 
När vi dagen efter mådde bättre än väntat, blev det frukostbuffé, soffhäng, thaimat, ännu mera soffhäng och lite städning. Jag vill tacka mina underbara vänner för att de var med och skapade en av det bästa nyårsaftnar jag någonsin upplevt. 
 
Nu såhär lägligt har jag landat på Viskan återigen, tillbaka till vardagen och oregelbundna jobbtider. Konstigt nog är jag nöjd, jag känner redan att lyckan kittlar i fötterna för att det ska bli ett grymt år! 
 
Satsa på ett fint 2014, kram!

3:e advent

Har återfunnit lobbyhänget och är nu snäppet mer solbränd. Semesterkänslan infinner sig allt mer, men än har inte all Boråsfrustration Lämnat mig. Jeff och jag semestrar bäst på chips med smak av jamón och poolen på takterrassen har vi upptäckt är mycket finare att titta på än att vara i. 
 
Imorgon börjar en ny vecka, men våra "frukost-sola-käka"-rutiner lär hålla i sig även då. Idag, 3:e advent skall vi fira med att inte köpa Smirnoff Ice, samt hålla askkopparna i ett stycke. 
 
Tack för oss! :)
 

El diá numéro uno.

Landade på Teneriffa igår och har äntligen hittat internet. Trots den negativa väderprognosen har solen hittat hit och Erica ser härmed ut som en tomat, tyvärr bara i ansiktet.. 
Men då vi har ett supermercado på perfekt avstånd är aloe och pringles redan inhandlat. 
 
Hitills har vi fått små portioner pasta, hittat underbar yoghurtglass & gjort vårt första Donken-besök. Sen hann vi även med 5h på takterrassen, vi gör vårt yttersa för att inte vara blekast på planet hem!
 
Det sorgliga är att missa Lucia, i alla fall för mig som älskar traditioner. Lyckan infinner sig ändå lite när man ser att även spajorerna har slängt upp tomtar lite här och var. Men inget är som Sveriges jul, det måste jag faktiskt erkänna. 
Hasta luego!
 
 
 
 
 
 

På jobb

Befinner mig på jobbet, mölar ungsbakad lax och är sur. Förväntade mig att sista jobbpasset innan semestern skulle bli en pangdag, ack så fel jag hade/har.. Barn spyr över hela serveringen och allmänt irriterande saker förstör min dag. 
 
Längtar tills ikväll, måste nog packa klart kanske. Have fun, var bara tvungen att avreagera mig lite. 

Om...

..blickar kunde döda, känslor kunde strypa, frustration kunde slakta, då hade jag kört på dig, backat & kört igen..
 
Äckligajävlafanskithelvetesjävlaäckelfanpunkt
 
4 dagars stress & frustration kvar.

Fixar jul och packar för semestern

Soffläge och lussekattsdoft, lyckan är näst intill total. Sitter som vanligt under en mysig filt och väntar på Paradise Hotell med fina vänner. Vi har påbörjat krydda julen och idag var det julgranens tur att flytta in. Den blev grym, trots att den fick uppleva 3mil i en trång SAAB. 
 
Det känns skönt att ha ordnat det mesta redan nu, eftersom att den kommande veckan kommer bestå av jobbjobbjobb. Sen är det ju aldrig fel att mysa lite extra även om det ett tag kvar till julafton. 
 
Imorgon är det också endast en vecka kvar tills semestern. Det känns som att den kommer bli ganska perfekt och vi kunde nog inte ha valt en bättre tidpunkt att åka. Så utöver jobbet ska jag lägga på ett extra leende och dra fram resväskan. 
 
Nu återstår 5minuter innan vi bänkar oss vid tvn, kör försiktigt, hört att det skall vara halt. :)
 

jag trivs.

om 1h är det fredag igen och det påstås vara min lediga helg, vilket också innebär fredagsgalej! Men innan all stress och hets ska jag som de flesta andra avsluta min jobbvecka på världens bästa Viskan. trots att jag alltid stressar till allt och alla, trivs jag. Jag ska vara på jobbet varje dag, ha soffhäng med det bästa elitgänget mån-ons och uppleva festligheter varannan helg. Det är så det skall vara & även så jag vill ha det. En sak son inte stämmer är min pansarvagn, han har fått vinterskor och gör åt mer bensin än vad JET och Statoil ens äger..
 
En god nyhet är att jag nu officiellt är beviljad den ledighet jag önskat, vilket också innebär Teneriffa med bästa Jeff om 14 dagar. 
 
Dags att ställa sista 06.00 larmet för denna veckan, läggdaGs hos oss! 
 
 

Finns ni kvar?

Nu för tiden kör jag på ett år mellan inläggen, det låter väl toppen? En snabb sammanfattning som man endast tvingas läsa en gång per år. 
 
Hur som helst, jag jobbar fortfarande kvar på Viskan, är fast i Knalleland med de finaste kollegona någonsin. Har kommit över gränsen att ha jobbat där i över ett år nu, men jag trivs fortfarande lika bra!
 
jag har även klarat körkortet, så nu sitter jag änna själv i min lilla Saab och glider runt. Det tog 3 körlektioner & 3 uppkörningar, sen var det mitt! 
 
Ännu en liten newsflash, jag har flyttat!
Bor numera på Hasselbacksgatan i Borås, exakt 3km från jobbet och en perfekt stor 2:a. Nu på senaste tiden finns det även en inneboende här, gamla Meiner, min fina barndomskompis. So far so good säger jag bara, "pepparpeppar". 
 
Det är ungefär det som hänt, visst har jag hunnit men en grym partysemester med världens bästa järngäng i Alanya och dessutom hunnit rulla i Bråvallas alla lerpölar, men dessa sommarhärligheter hör ni kanske om en annan gång. 
 
 
Ikväll väntar galejjj i Göteborg, även det med järngänget! (Meiner, Kjellsson, Tillman, Olausson, Vestberg), sent det dags att längta till 12dec & Teneriffa, därefter 24dec & julafton!
 
tack för mig!

När allt går precis som man vill.

Long time, no see.
Ville bara kika förbi och meddela att jag just nu har fått nytt jobb, samt köpt en bil. Jobbet är iof bara på 75% och bilen är gammal och ful, men samtidigt är jag så sjukt lycklig över båda sakerna.

Dessutom genomförde jag halkan idag, detta gjordes med bravur och jag kommer allt närmre mitt körkort.

För att toppa min livsglädje just nu, har jag investerat i ett gymkort. Mest för att jag älskar combat, men även för att jag inte hinner med volleybollen nu när jobbet tar den största delen av min tid.

När jag nu tänkte publicera detta inlägg, kom jag på en sak jag glömt att berätta. Jag och Emelie har ju varit i London, ni vet min studentpresent jag fick av henne? Hela vår weekend gick ut på att shoppa, äta gott, mysa, shoppa och slösa pengar. Vi lyckades med allt och det måste nog ha varit den bästa presenten någonsin, tack världens bästa syster!

Stay Strong,
Peace!
:)


Peace&Love

Jag har återvänt från en vecka i Borlänge. Trots det halvbra vädret och de halvbra artisterna, har det varit kul. Dock vill jag påstå att det var stört mycket roligare förra året. Jag vet inte riktigt hur jag skall sammanfatta veckan, men jag har haft ett bra "camp", jag har levt på Billys hela veckan och jag är äckligt trött nu i efterhand. Tänkte läsa körkortsteori när jag kom hem, men trots två kaffe stendeckade jag direkt och vaknade nu när pappa skrek att det var mat. Nu står EM-finalen på schemat!

På ett sätt är jag redan uttråkad och vill tillbaka till allt skönt folk, men samtidigt ska det bli så jävla skönt att sova i en riktig säng och duscha helt ensam!

Imorgon återgår jag till jobbet, nästa semester är om en vecka, Peace!

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/855238/images/2012/pic_207370880.jpg" class="image">

https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-2/855238/images/2012/pic_207370900.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/855238/images/2012/pic_207370902.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/855238/images/2012/pic_207370905.jpg" class="image">


This moment.

Igår var jag lyckligast i världen! Trots att jag tvingades gå upp 04.45 och hela klänningen dränktes av jäger var det så sjukt jävla underbart! Att åka flak var en av de roligaste sakerna jag gjort i hela mitt liv! Allt var perfekt, precis som jag ville ha det!

Idag vaknade jag i ett svart hål, jag saknar hela min klass och tror att jag kommer avlida typ imorgon. Allt känns dock mycket bättre när jag för andra gången idag är påväg in till Borås för att umgås med de flesta i hp09.

Jag har haft tre stört bra år med de finaste människorna jag någonsin träffat. Vi har delat så otroligt mycket tillsammans och med en Turkiet-resa som avslutning har det varit de tre bästa åren i mitt liv. Jag ville inte sluta skolan, men när jag nu var tvungen, gjorde jag det på topp! Jag älskar er verkligen, tack för allt ni delat/gett mig under den här tiden. Puss på er finisar! <3 :')


lever mina bästa dagar!

Nu är det glada dagar, sen kommande månaden kommer troligen vara den bästa i mitt liv!

Just nu sitter jag med en stor skål popcorn, imorgon är det bal men världens bästa vän och på fredag springer jag ut och tar studenten med världens bästa klass. Därefter pryds min sommar av Peace and love i Borlänge om 3 veckor, underbara juni alltså! Hur som helst, stressen ligger på som fan denna veckan, men troligen kommer många fina bilder som minnen om ca en vecka. Tills dess får vi se vad som händer, kom gärna och kolla på min bal imorgon-kväll eller på min student på fredag-förmiddag.

Life your life!

Om

Profil

Erica

RSS 2.0