.

 

Dagen började som vanligt, jag vaknade upp lika trött som alla andra dagar under denna graviditet. 
Men just denna dag slapp jag komma på en bortförklaring för att slippa gymmet, då systern bjöd med mig på simning. Innan vi landade på simarenan var vi iväg och köpte garn, eftersom jag bestämt mig för att jag skulle knåpa ihop en virkad giraff som Knodden skulle få när han väl föddes

Efter 1000m i en pool satte vi oss på Viskan vid 15.15 för att käka lunch ihop. Jag hade ändå lite mensvärk då och skämtade på vägen dit att jag absolut inte kunde ringa sambon och erkänna det, för då hade han säkert varit på förlossningen före mig, trots att det bara var lite mensvärk.
Visst kändes värken, men eftersom jag aldrig haft riktig mensvärk, så satt jag mest och beklagade mig för alla stackare som har det varje månad. 

När vi hade käkat drog vi oss hemåt och jag bjöd med systern på lite te och glass, mest för att jag ville ha hjälp med virkningen. Jag hade helt glömt av hur man gjorde och när man var höggravid och det sög ännu mer när man fick en sammandragning, var inte tålamodet på topp. Till slut värmde jag ändå en vetekudde och la under magen, för det gjorde ju ändå lite ont. Efter fikan skulle syrran åka hem och jag fick allt sätta mig med "giraff-fan" själv.

17.30 ungefär, gick jag på toa och kände mig lite lätt bajjenödig. Allt gick som smort tills jag skulle torka mig och då inser att jag kissar blod.Lite lätt panikslagen tvingar jag mig själv att ringa förlossningen, då jag aldrig skulle förlåta mig själv om det hänt något med knodden, bara för att jag inte vågar ringa ett samtal. 

Hon frågade hur mycket blod det var och sa sedan att det kan vara bristningar i slidan, eftersom jag haft så mycket sammandragningar (det jag trodde var mensvärk). Jag skulle ändå få komma på kontroll efter 30 minuter, mest för att lugna mig och för att jag skulle få höra knodden hjärta. Jag sa till Ossian att vi var tvungna att åka och att vi för säkerhetsskull skulle ta med förlossningsväskan om något hände.Lite smått panikslagna slängde vi ner det sista i väskan och tog med babyskyddet ner till bilen.

Väl på motorvägen kom jag på mig själv med att "klocka" mina sammandragningar och inser då att det faktiskt var tre stcken inom loppet av nio minuter. På parkeringen skulle man försöka tänka hur länge man skulle vara där, samt om man skulle lämna förlossningsväskan i bilen eller inte.
Vi lämnade väskan och fick komma in till väntrummet, då förvarnande jag familj och närmsta vännerna att vi var på förlossningen för att kolla varför jag kissade blod. 

 

18.15 fick vi komma in till en tjej som satte på elektroder på magen, det var först då som vi fick höra att knodden var vid liv. Där fick vi sitta och snapa/spela candy crush i 30 minuter innan tjejen kom tillbaka. Då fick man ändå lite ondare i magen och vi satt och kollade "styrkan" på sammandragningarna på en monitor, vilket var rätt fascinerande faktiskt. 
Allt såg i alla fall bra ut och vi skulle få träffa en gynekolog härnäst. På vägen dit sa Ossian att det var bäst att han körde mig till Lisa ikväll och att han skulle ha bilen om något skulle hända. Tanken var nämligen tjejkväll den fredagen, inte förlossningen.

Jag satte mig i den äckliga gynekologstolen som jag bara hatar mer och mer för varje gång.
Tjejen börjar känna efter och är tyst till en början, innan hon utbrister "Jaha, grattis, du har varit duktig du, redan öppen 8cm". För mig sa det ingenting, jag hade inte en aning om jag skulle få en kalasstor binda och åka hem igen, eller om vi skulle föda barn. 

 

Först när vi gick i korridoren och de frågade om vi ville ha äppeljuice eller hallonsaft på vårt rum, frågade vi om vi kanske skulle hämta förlossningsväskan nu. "Det är nog en bra idé" fick vi som svar. 

Jag fick på mig en sjukhusskjorta, ett par nättrosor och tackade guudana för att jag kommit ihåg att ta med en hårtoffs. Sen gick tiden så jäkla fort, jag var på toa ibland, vandrade omkring lite i rummet, pillade med telefonen och fösökte "gå bort" värkarna så gott det gick. 

20.30 ringde vi på den populära "signal-knappen", just då kände jag att jag behövde NÅGOT mot smärtan, så då tog vi till lustgasen. Därifrån blev jag sängliggandes resten av kvällen, dels för att ha nära till lustgasen, men också för att man lite hade gett upp att det skulle gå att "gå bort" smärtan. Timman som följde var det blandade känslor, jag kommer ihåg att första "dragen" i lustgasen var sjukt obehagliga. Jag kände mig stenpackad och det var som att sitta på kvart i tre-bussen hem helt ensam och hata sitt liv för att man drack alldeles för mycket.. Nästa sekund grätt jag, sen satt jag och åmade mig för Ossian att jag inte ens visste varför jag grät. För jag var bannemig inte ledsen iaf och så jäkla ont gjorde det inte att jag ville gråta. 

21.30 kom vår första sköterska in, DÅ hade jag ont! Jag låg där på min brits och grät, denna gången av smärta. Hon skulle säga hejdå och önska mig lycka till för att det var skiftbyte. Innan hon gick kände hon efter "hur läget var" och ville lugna mig med att säga att jag var helt öppen och att jag hade varit sååå himla duktig. Det lugnade mig inte ett skit, för inte fan var det någon unge påväg ut och jag hade ondare än någonsin. 

Efter ett tag, jag kommer inte ihåg tid, så kom sköterskorna in och sa att de skulle ta vattnet, eftersom det fortfarande inte gått av sig själv. Det var en sådan sjuk känsla, som att det bara kom så jäkla mycket asvarmt kiss överallt, som verkligen bara "släppte". Därefter gjorde värkarna kalasont och jag klagade för att jag ville ha något mot det, men det enda som fanns hjälpte bara mot mage och rygg och jag ville ju bli av med trycket neråt. Så det var bara att kämpa på med den stackars lustgasen som inte hjälpte ett skit, utan som mest fick mig att tänka på annat, då jag fokuserade på att trycka masken så hårt mot ansiktet som jag bara kunde.  

 

En stund därefter frågade jag vad sköterskorna trodde, om det blev bebis idag eller imorgon, så att jag skulle ha något att utgå ifrån. Inget vettigt svar där, "det kan man aldrig veta". Så jag frågade istället vad fan vi väntade på om jag var helt öppen och de redan tagit vattnet, vad väntar man på då liksom?
Då fick jag veta att han inte var tillräckligt långt ner, så jag var tvungen att ändra ställning och flytta runt i sängen för att han skulle dimpa ner i brevinkastet så att säga. 
Först låg jag på vänstersidan, med benet i ett "gyn-stöd" eller vad man kallar det, sjukt skönt var det, för då gick det mycket längre tid mellan värkarna, så jag fick chansen att vila. Men det ville sköterskorna såklart inte, utan jag tvungen att ändra till rygg igen, sen högersidan. Jag kommer ihåg att jag till och med bad snällt om att få ligga kvar på vänstersidan, för att det var så jäkla skönt att vila. För det som var jobbigast med hela förlossningen var nog fan att aldrig få "vila", det var bara värk på värk i slutet, man pallade liksom inte. Man kastade munnen till och från den där jäkla lustgasen som jag redan hatade, men som man ändå behövde. Redan efter första andningen i den hade jag sagt till Ossian att han skulle kolla på den där monitorn som mätte värkarna och säga till mig varje gång den började släppa, så att jag inte skulle dra lustgas i onödan.

 

Till slut var det "dags", jag låg där och försökte bajsa ut ett hårt bowlingklot genom en vägg kändes det som och då fick jag inte ha lustgasen längre heller, kul. Efter ett tag bad sköterskan mig att "stanna upp", inte krysta eller så, utan bara vara. Det gjorde ont som fan, jag skrek att jag inte klarade av det och Ossian har i efterhand sagt att jag halvt hotat personalen för att jag hade så ont. "Det är bra att han ligger och tänjer ut lite" sa tanten, öh jaha, men jag dör här...

Sedan sa hon något om ifall Ossian sett huvudet än, han svarade att han hade sett massa hår bara, så ja nog var det huvudet som var halvvägs ute och "tänjde". Två tryck senare kändes det precis som när man ser en kalv slinka ur en ko på tv, helt sjukt. Han bara "flöt ut", min lilla grabb. Eftersom han låg kvar där nere och började skrika strax efter att han kom ut insåg jag att allt var lugnt, eftersom ingen tog han och sprang. Den sjuka känslan att få upp något varmt, blött och slajmigt på bröstet, men ändå så fantastiskt att man bara vill pussa på det. Så känns det att ha en kladdig son vid halsen. Då ville man bara vara där och bara va, men självklar var det inte ver då, nej då skulle moderkakan ut direkt. Dock satt den fast, så trots den obligatoriska sprutan i låret och fem obehagliga tryck på magen hände inget mer än att det forsade ut blod. Efter en kvart sa sköterskan att vi skulle göra ett sista försök, innan vi tog en spruta till. Jag samlade kraft och tänte att "nu trycker jag bara allt jag har", för inte fan ville jag ha fler sprutor. Så med mina sista krafter och ett tryck på magen kom även moderkakan ut. Hon torkade av den och skulle visa upp "livets träd" för oss, men jag unde inte varit mer ointresserad, jag hade en perfekt bebis att kolla på, inte fan ville jag se en avdankad mörkröd platta med nervtrådar på..

22.47 blev hans födelsetid, så i det stora hela hade jag en drömförlossning, allt gick snabbt och smidigt, visst hade man ont, men det räknade jag ju med sedan länge. Det tog dock ett tag för lillkillen att hitta tutten, eller ja, han hittade dit, men nådde liksom inte runt sina tjocka kinder för att ta den. Men när han väl hittat "hem", sög han på samma tutte konstant i närmare en timma, tills mamma fick en blodblåsa på tutten. Under tiden hann man bli ihopsydd och "fixad", vilket också var sjukt obehagligt. Nu när man väl presterat så mycket, skulle man få bedövningssprutor och gele och allt va de sputade på. Jag kommer ihåg att sköterskan drog åt tråden i slutet och då kan det ha slunkit ut ett litet hot där med, men det förtjänade hon säkert då.. Jag fick sy de "inre blygdläpparna", men det var allt, så jag får nog vara rätt nöjd.

 

Vi låg på förossningen i ett par timmar, fick våra "välkommen till världen-mackor" och hann landa lite innan vi fick åka rullstoll till patienthotellet där vi fick vårt rum vid 03.15. Alla var så himla fina på förlossningen, berömde och sa hur himla bra man var hela tiden, hoppas jag får samma "tanter" nästa gång!

Därefter följde en panikslagen natt utan sömn, båda låg vakna och vi tände lampan för minsta lilla ljud knodden gav ifrån sig. Man var så rädd för allt, jag har ju aldrig haft barn innan, hur gör man liksom, ska ingen visa mig? 

Vi vågade inte ta på honom kläder för att han kunde gå sönder och redan efter en natt satt jag i tårar för att man inte lärt sig amningen riktigt än.

 

Det finns mycket man inte vet än, men ändå dubbelt så mycket man har lärt sig hittills. Kanske kommer det fler inlägg, kanske får ni veta mer om vårt lilla familjeliv. Men hittills får ni nöja er med denna roman.