.

Till er som gillar förlossningsberättelser, eller till er som helt enkelt bara vill veta hur min andra unge kom till världen, här kommer storyn! 

Precis som när jag var gravid med Affe, hade vi den briljanta idén att besöka badhuset. Denna gången i Skene för att åka rutschkana med ungarna, istället för att beta av bröstsim på arenan i Borås. 

Jag hade två dagar tidigare testat den såkallade "förlossningsdrinken", men som tyvärr bara resulterade i förvärkar. När vi nu var på badhuset tyckte jag att förvärkarna gjorde ondare och jag försökte klocka dem redan på ditvägen, men kände att de var för mesiga och med mellanrum på 8-9 minuter. Jag kämpade mig igenom plaskande med barn och ett sjuhelsikes krig med en övertrött Affe som vägrade lämna badhuset och skrek sig blå helt offentligt för att få stanna kvar. 

Systern som var med ville åka och leta tyger efter badet, men med en konstant stenhård kula på magen och efter kriget med Affe, ville jag bara hem. Tack gode gud somnade han i bilen och jag kunde värma min stackars vetekudde och låtsas som att min Ipren skulle hjälpa när jag väl nådde soffan. 

När jag låg där klockade jag värkarna igen, som nu varierade mellan 4-7 minuter emellan. Visst sög det till i magen, men det var först när jag gick på toa och kände igen "symptomet" med färskt blod i toan, som jag förstod att det kanske var dags att ringa förlossningen. 

Jag märkte själv att jag lät gråtfärdig när jag försökte förklara att jag kände igen allt sedan förra förlossningen. Jag vet inte varför egentligen, det gjorde inte så jävla ont och jag var inte ledsen egentligen, jag tyckte nog mest att det var jobbigt att berätta för någon hur jag kände. Hursomhelst fick vi åka in på koll, vi lämnade Affe hos barnvakten och var inte på förlossningen ca 1h senare. 

16.49 hade en kvinna skrivit in oss och till min lättnad fick jag samma BM som jag tidigare halvgråtit för i telefonen. När hon skulle kolla hur långt jag kommit så tittade hon på mig och sa halvskrattandes "det var komiskt att du kände igen dig från förra gången, fast nu är det nog 9cm" (jag var öppen 7-8cm när jag kom in med Affe). 

Sen fick vi vårt rum och traskade runt en timma, de sa att vi inte behövde ta vattnet än iom att både jag och bebis mådde bra och det inte var någon stress. Jag kände mig lite som en queen när jag fortsatt kunde neka lustgasen, det var nog lite i hopp om att den skulle hjälpa mer när det väl var dags att klämma ut ungen. 

Strax efter 18 var jag helt öppen, förutom en liten kant, så de tog hål på hinnorna och satte en elektrod på bebisens huvud. Fruktansvärt obehagligt när han rörde på sig, då det kändes som att någon metade (och fick napp) mellan benen på mig. Jag fortsatte neka lustgasen eftersom värkarna kändes precis som innan de tog hinnorna, men jag förvarnade också båda barnmorskorna att jag troligtvis kommer trycka på knappen och gråta om 2 minuter. 

Därefter beslöt jag mig för att hoppa ur sängen för att något skulle hända, då min BM sa att vi nu bara väntar på krystvärkarna. Sagt och gjort, det var då vattnet började sippra och jag kom på den briljanta iden att gå på toa. När jag väl var inne på toaletten, insåg jag att det kanske inte var någon bra idé ändå, eftersom att det skulle komma fostervatten överallt. Jag beslöt mig för att traska ut till sängen igen och när jag stod precis bredvid den, kom den där jävliga känslan, krystvärkarna. 

Vi tryckte på knappen och jag fick lägga mig i sängen med lustgasen tillslut. Min BM påminde mig om att vara tyst för att spara energi, samt att inte krysta när huvudet skall ut, utan lyssna när hon ber mig vara stilla. Självklart blev jag lite smått irriterad, då jag visste att inget av det skulle vara möjligt, utan än en gång skulle man ligga där och råma som en ko. 

Därefter följde en halvtimma av känslan att jag sket ner mig, blandat med känslan av att det absolut inte kommer gå (vilket jag säkert sa hundra gånger då också). Krystvärkarna kändes sjukt korta och jag hann liksom aldrig ta i, innan värken tog slut. När min BM då hela tiden sa "lite till, lite till", kändes det helt hopplöst, trots att en av dem hämtade olivolja (?!) för att ungen lättare skulle glida ut. Det är lite som att bajsa, utan att vara bajsnödig, helt orimligt! 

 

Till slut säger hon att pulsen börjar gå ner lite på bebisen och att det är därför hon tjatar om att jag ska trycka mer. Vilket i mina öron låter som "ungen måste ut nu, annars dör den". Så när nästa värk kommer trycker jag för hela mitt liv och sen hör jag min BM säga "Erica, nu har du ingen värk längre va? Men du trycker ändå?". Just då hade jag inget bra svar, jag bara fortsatte trycka trots att det sved och gjorde så in i helvetes ont, allt för att ungen skulle komma ut hel och vid liv. 

Till slut gled kalven ut och började gallskrika, hon höll upp en bebis och la den på min mage  För mig var den sjukt liten, nästan obefintlig! Men när båda barnmorskorna himlade med ögonen och sa "nja, snarare 4100g", låtsades jag som ingenting och var nöjd med min pyttelilla skatt. Jag kom även på att ingen sagt vad det var, så jag fick själv fråga om det blev en lillebror eller inte. Ingen sa något, men den ena barnmorskan vände på bebisen och man såg den lilla minipungen direkt. 

SÅ kom lillebror till världen, lilla Ebbot på 4155g och 54cm, klockan 19.01, den 17/1 2020. 

En snabb, relativt smärtfri och i övrigt BRA förlossning. Moderkakan kom ut MYCKET enklare än med Affe, denna gången behövde jag bara trycka till lite så var den ute. Sen fick jag två yttre "skrubbsår" som behövde något stygn, men inget märkvärdigt. Däremot gick det inte att bedöva, så jag fick helt enkelt bit ihop och låtsas som ingenting och njuta av min bebis istället. 

Dagen efter hämtade vi storebror hos kusinen och vi är nu hemma. Alla mår bra och vi kämpar på med sömnbristen, precis så som det ska vara. 

 

Ha det bäst. ❤